sorgsen

Ja kommer på mig själv...
Igår kom dagisets rektor när vi skola in Neo..
Hon fråga när kommer den 3:je bebisen då..?

Ja förklara hur allt va å va som hänt.. Pratade så att 2 andra förskolelärarna skulle oxå höra så dom inte undrar sen..
Men ja kommer på mig själv när ja e i min ensamhet va ja sagt å kan bli tårögd av hela grejen..
D gör ont i mig ff psykiskt..

Frej tjatade idag om min lön å fråga om ja e helt säker på att ja får den, den här månaden. Jaa säger ja för att ja har månadslön men han tror inte mig. Ring å fråga då säger han.. Ja har väl inte så mkt val än å ringa till Ella.
Å just rätt person svara i telefon oxå.. =)
Vi prata en stund å sen förklara ja va som hänt.. Ja vill ju att så många som möjligt vet om d..
Iaf.. Efter samtalet när ja stog å diska så reflektera ja över va ja sagt..
På mig låter d kanske som att ja har jätte lätt för å prata om d.. Å att ja tar d lätt..
Men ja e en sån människa att ja vill inte visa folk riktigt va ja känner. Om d handlar om sorg..
Ja tar d när ja e själv.. Ja blir gråtfärdig.. Varje kväll innan ja somnar så brukar ja ligga å tänka en hel del... Å eftersom d här har gjort så stort intryck på mig så kan ja inte släppa d.. Inte än..
Ja e inte redo..

Ja vill gå vidare. Ja vill se framåt. D gör ja ju oxå. Men att bara vänta på va obduktionen säger gör att ja inte kan gå vidare. Ja hoppas att ja får svar snart..

Ringde bm igår eftermiddag å så ringde hon upp mig idag. Hon sa inte vem hon va..
Ja förklara bara läget å om mina bröst å så. Hon kollade i min journal å insåg att hon va min bm..
Hon beklaga jätte mkt å sa att ja skulle låta tuttisarna vara..
Får ja mkt besvär så måste ja ringa till gyn så får läkaren där skriva ut medicin åt mig..
Men nu har ja inte så hårda längre. Dom läcker bara emellanåt när d "rinner" till.
D skulle försvinna av sig självt.. Frågade även hur länge vi måste vänta tills vi försöker igen å hon rekommenderade att man har 1 mens emellan.. För att veta ägglossning osv..
Så d ska vi ha i tankarna. = )

Så får vi se va d blir.. Vi vill ju ha ett till barn. Rätt så tätt.. 3 e lagom.. =)
Men man ska aldrig hoppas för mkt. För nu vet ja verkligen att d kan drabba en själv. Fast ja kan ff inte förstå att jag råka ut för d..
Kroppen ville ff ha barn men själva fostret överlevde inte..
Ja tycker d e såå skumt. Att kroppen inte ens försökte stöta ut den..

Vi lämnar d där.. Känns som att ja skulle kunna mala om d där i en evighet..

Nu ska vi kika på film..



Byyyyyyye