konstant

Ska man verkligen va konstant orolig?
Ja vill bara ha bort den här känslan men ja tror inte att d går..
D e så lätt för en annan å säga att tänk inte så mkt på d där bla bla bla..

hur fan ska man kunna låta bli å tänka. Rädslan e just den att ja kände mig som vanligt förra gången.
Ja kände inte ett jävla skit fast d hade gått helt åt helvete. Å att den hade legat död i mig i 6 veckor!
Fattar ni hur lång tid 6 veckor e!?
Ja klämmer å känner på magen. Känner livmodern d gör ja. Men inge mer.
Tuttarna gör ont å något större. Men thats it. Som förra gången.
Man känner sig knappt gravid ens.

Den som inte gått igenom d själv har svårt å förstå mitt tjat.
Ja kan inte rå för d.. Å d tär på mig..

Men ja hoppas att på Tisdag kommer d goda nyheter så ja kan va lugn tills rul.
Men ja tänker redan d värsta.. Att få gå igenom skiten en gång till. För allra sista gången. D här blir sista gången oavsett hur d går.. Fy fan... Fy fan för alla jävla tankar man har i huvet..

Ibland önskar ja att ja kunde byta bort minnen.. Fast ändå inte.. Minnen e ju dom man alltid har kvar.
Oftast.. Oavsett om d e glada lr tråkiga minnen..

Fast mitt minne e fan inte d bästa. D har ja skrivit flera ggr förut. Ibland minns ja inte va ja gjorde igår.. Skrämmande..
Man kan nog säga att ja lever för dagen. =)